Det var en av de allra första sommarkvällarna. Jag och en grupp vänner satt på en uteservering i centrala Oslo och de kulörta lyktorna vajade i träden ovanför. Jag kunde äntligen ha T-shirt utan att frysa och en av mina vänner, M, var klädd i en tunn vit klänning och hade vackert målade körsbärsläppar.

Vid bordet intill satt en grupp äldre män, kanske var de runt 60 år, de verkade ha det trevligt. Det såg ut som att de varit på någon form av representationsmiddag, jag minns att jag tycket att de var mycket stiliga i sina svarta kostymer med gula band på bröstet. Det gjorde mig på gott humör.

Det räcker inte att sitta hemma i soffan och tycka att det är hemskt när det människor utsätts för kränkningar, klappa sig på bröstet och tänka att ”jag tycker i alla fall att alla människor är lika mycket värda”

Jag var djupt inne i ett samtal och såg det inte då, men från första sekund stirrade männen på min vän och hens röda läppar. Det var inga uppskattande blickar, inte nyfikna, utan långa, granskande. Föraktande. Det här pågick under hela kvällen. I deras ögon representerade min vän något som inte passar in i deras värld. En person som de troligen identifierar som man, men med tunna vackra sommarkläder och markerade läppar.

När vi skulle gå, prövade min vän gå åt ett annat håll än mig och blev märkbart irriterad när jag inte förstod varför: Om vi valde min väg ut från uteserveringen, var vi tvungna att passera männen vid grannbordet och deras blickar. Man vill tro gott om människor, att man säkert tänker det värsta, men när vi gick förbi dem, stirrade de intensivt, skrattade och kastade hånfulla kommentarer efter M.
– Sluta med det där! Sa min pojkvän. De hånlog mot honom.
– Så, så. Du är sexig du också.

Tystnad.

Jag kunde inte släppa händelsen. Inte den kvällen, inte på hela veckan. Det hade varit en vacker, varm kväll. Männen hade verkat glada. Om jag ska gissa, så var nog flera av dem både fäder och morföräldrar, antagligen med bra jobb och stabil ekonomi. Kanske hade några en fin stuga där de odlar tomater och blommor om somrarna. Vad får en grupp till synes lugna, glada män att njuta så av att trycka ned någon som bara prövar att leva som hen vill? Någon de inte vet något om? En annan människa.

Människor vill inte se problemen i sin egen privata vardag, utan lägger skulden på den andre, kidnappar perspektivet och använder det för egna syften, vilket också innebär att osynliggöra de verkliga problemen

Det var inget som väckte uppmärksamhet för de andra på serveringen, inget skrik eller konkret våld. Det var snarare ett lågmält, stilla förakt som var oerhört obehagligt.

Oviljan att se förtrycket 
Precis som Helga Eggebø skrev på Maddam förra veckan, så talar siffrorna sitt tydliga språk: Människor som inte passar in i heteronormativa könssterotyper är utsatta för fördomar, hat och hot, både globalt och här hemma i Norge.

Vi låtsas ofta som att vi lever i ett jämlikt samhälle, där alla är lika mycket värda, med samma rättigheter, men de flesta av oss vet att det inte är sant. Det är bara att läsa tidningarna, titta på vad folk skriver i kommentarsfälten, vem som äger definitionsmakten och vem som sitter på kapitalet. Men vi fortsätter att låtsas, för annars hade livet varit outhärdligt att leva.

Låtsas inte som att det här problemet inte finns här i Norge, “världens mest jämställda land”, för det gör det

Att jag inte såg blickarna den där kvällen, berodde inte bara på att jag var inne i ett samtal, men också på att jag faktiskt inte såg det, för att jag inte är utsatt för dem. Som kvinna känner jag igen den objektifierande blicken, men de blickarna som riktades mot min vän är bara äckel och i botten finns hotet om våld. Som heterosexuell, vit kvinna är min relation och mitt utseende i det här fallet normen och accepterat och en händelse som gör mig illamående länge, utsätts vissa människor för varje dag, år efter år.

Som kvinna känner jag igen den objektifierande blicken, men de blickarna som riktades mot min vän är bara äckel och i botten finns hotet om våld

”Men ignorera det bara, gå därifrån”, säger kanske många. Ofta kommer kommentaren från någon som inte har erfarit att bli utsatt för liknande behandling. Det är säkert sagt med bästa intentioner, men vad hjälper det någon som utsätts för fördomar varje dag? Som hela tiden måste riskberäkna var hen kan röra sig i byn och i vilka sammanhang hen känner sig trygg. Det är ungefär lika effektivt som att säga det samma till någon som blir mobbad. Slutar mobbingen då? Nej. Förminskar det den utsatte? Ja.

Osynliggörande av diskriminering
Många gånger vill samhället inte se att den här utsattheten finns, ”inte här hos oss”, bara hos andra. Människor vill inte se problemen i sin egen privata vardag, utan lägger skulden på den andre, kidnappar perspektivet och använder det för egna politiska syften, vilket också innebär att osynliggöra de verkliga problemen. Ett tydligt exempel kunde ses i ett tv-inslag i samband med Orlandoattentatet, där Guardian-skribenten Owen Jones, helt enkelt blev så förbannad på att programledarna inte ville se att det som skett var ett hatbrott mot HBTQ-personer, att han lämnade studion. Efteråt skrev han en väldigt bra text om samma sak.

Allt hänger ihop. Och det räcker inte att sitta hemma i soffan och tycka att det är hemskt när det människor utsätts för kränkningar, klappa sig på bröstet och tänka att ”jag tycker i alla fall att alla människor är lika mycket värda” . Säg ifrån när någon kränker någon annan, våga vara obekväm, lyssna på de som är utsatta. Utbilda dig, läs på, och framför allt, se din egen position, dina privilegier och vad du själv bidrar till. Rösta på partier som driver de här frågorna, besök Pride, gå i paraden, visa solidaritet, både under veckan, men också varje dag. Backa upp och tro på människor när de utsätts för fördomar och hot. Men låtsas inte som att det här problemet inte finns här i Norge, “världens mest jämställda land”, för det gör det.

”Men ignorera det bara, gå därifrån”, säger kanske många. Ofta kommer kommentaren från någon som inte har erfarit att bli utsatt för liknande behandling. Det är säkert sagt med bästa intentioner, men vad hjälper det någon som utsätts för fördomar varje dag?

Ibland ser vi föraktet extra mycket (och med vi menar jag vi som inte är utsatta och bekvämt kan välja att inte se). Hatet och oviljan till acceptans. En dag kanske det är genom behandlingen av HBTQ-personer i andra delar av världen, långt bort från Norge. En annan gång är det i ”oskyldiga” skämt på arbetsplatser och i skolan. Ibland ser vi det i vår lagstiftning, ibland sker övergrepp bakom stängda dörrar. Någon skjuter ihjäl dansande unga människor på en nattklubb i Orlando, någon hotar och hånar en annan människa på spårvagnen. Ibland sitter hatet rakt framför dig, i stiliga festkläder under färgglada lampor en varm sommarkväll i Oslo.