Verkligheten är så mycket mer än manliga hjältar och pojkdrömmar fyllda av kvinnor som behöver räddas. Det behövs fler komplexa kvinnoskildringar och andra erfarenheter i kulturlivet. Nu är det dags för kulturcheferna att göra sitt jobb och aktivt börja arbeta för förändring.

Vilka vi är avgörs av många ting, vilka våra föräldrar är, våra vänner, skoltiden och inte minst av var i samhällshierarkin vi råkade födas. Och så har vi kulturen. Filmerna, böckerna och musiken vi växer upp med blir en del av oss, de tar oss ut från vardagen och ibland hjälper de oss att drömma stora drömmar. Bra kultur utmanar oss och ifrågasätter vardagen, fördomar och förutfattade meningar. Det gäller inte bara den så kallade ”fina” kulturen, utan all kultur. Populärkulturen är mer demokratisk på det sättet att den når så väldigt många fler. Det är få barn från till exempel arbetarklassen eller med invandrarbakgrund som har tillgång till konserter med klassisk musik eller teaterstycken framförda på de nationella scenerna.

Filmerna, böckerna och musiken vi växer upp med blir en del av oss, de tar oss ut från vardagen och ibland hjälper de oss att drömma stora drömmar.

Men vad händer när större delar kulturlivet visar fram endast en del av människors erfarenheter, ett perspektiv? Studier visar till exempel att pojkar nästan uteslutande växer upp med att idolisera män och manliga hjältar och även om flickor har fler kvinnliga förebilder, favoriserar de ofta män. Det här är naturligtvis inte något naturligt som bara sker framför våra ögon, det bygger på mer eller mindre aktiva val. Det handlar om vem som får ta plats, vem som ges större värde och status och framför allt vem som det satsas pengar på.

MÄNNENS MUNCH, DÖDA KVINNOKROPPAR OCH IRRITERANDE MANDUOS    

Hela den västerländska historien, världen och kulturens, är skriven av män för män, med mäns blick och med män som självklar utgångspunkt. Man skulle kunna tro och hoppas att det skulle vara annorlunda 2015, men det räcker att titta sig omkring så ser man tyvärr samma gamla trötta mönster. Upphöjda dudes får beställa porr med public service-pengar, manduos sprider sig över hela mediavärlden, det vill säga, två kul killar (som oftast är ganska tråkiga), som gör kul saker ihop. Döda nakna kvinnokroppar är normen i majoriteten av krimlitteratur och tv-serier, medan männen oftast räddar dagen. Malin Lenita Vik har tidigare skrivit på Maddam om de krisande medelklassmännen och när Munchmuseet satsar stort på en utställning där sex konstnärers verk ska ställas ut i relation till nationalkonstnärens målerier, finns det inte en enda kvinna representerad, bara döda och levande vita män. Ur ett norskt perspektiv är det tragiskt, ur ett internationellt är det pinsamt.

Upphöjda dudes får beställa porr med public service-pengar, manduos sprider sig över hela mediavärlden, det vill säga, två kul killar (som oftast är ganska tråkiga), som gör kul saker ihop.

När kvinnor väl får ta plats så måste det oftast understrykas att de är just kvinnor. Det måste problematiseras. Kvinnor ses alltid som “den andra”, medan mannen är människan, den självklara.

De sista fem åren har 15 norska tv-serier fått stöd från Norsk Filminstitutt. Bara två av dessa har haft en kvinna i huvudrollen. I ett försök att bemöta kritiken, sa Tone Rønning, NRK:s ansvariga för externa produktioner, att det kanske är lättare att skriva bra roller för män, eftersom att de är mer villiga att ta risker och att “kvinner beveger seg ikke like mye ut av komfortsonen som menn”. Det är samma gamla mening som upprepas om och om igen. Visst, vill man inte ta ansvar för sin egen del av problemet, så är det en välbeprövad taktik att prata bort det på det viset. I en intervju i A-magasinet (nr.14) berättar filmregissören Yngvild Sve Flikke, aktuell med filmen Kvinner i for store herreskjorter, om att samma mönster finns i spelfilmsvärlden. Där är det mest vanligt att det är manliga regissörer som får statligt stöd till storbudgetfilmer. Hon säger att vi har fått leva oss in i hur män ser världen tämligen länge nu: “Faktum er at historier fortalt med kvinneblikk er avgjørende for at fortellingen om samfunnet og livet skal bli helere, og dermed sannere”.

INGEN FÖRÄNDRING KOMMER AV SIG SJÄLV        

Men precis som att man kan välja att satsa på det dåliga alternativet (det vill säga att bara lägga fokus på männen), kan man göra tvärtom. Förra året var ett fantastiskt år för kvinnor i den norska musikvärlden. Emilie Nicolas, Aurora, Susanne Sundfør, Sea Change, Farao, Hanne Kolstø, Ingrid Helene Håvik från Highasakite… Hur många unga kvinnor som helst regerade i musiklivet. Självklart beror det på att de är fantastiska artister, men det handlar också om konsertbokare, skivbolag och andra satsar på dem. Det är viktigt att komma ihåg och fortsätta bygga vidare på. Det krävs att man jobbar aktivt annars vandrar pengarna och intresset vidare. Det har musikhistorien visat oss om och om igen. Många kvinnor har varit respekterade musiker i sin samtid, men som om det vore magi, har många försvunnit i historieskrivningen.

I Sverige har många artister, skådespelare, författare och andra kreativa människor varit en stor del av feminismen länge nu. Det har gjort att ännu fler kvinnor tagit plats på scen och det är länge sedan det fanns så många sjukt bra artister på samma gång: Seinabo Sey, Silvana Imam, First Aid Kit, Lykke Li, Gnucci och Beatrice Eli för att nämna några. Jag hoppas och tror på samma utveckling här i Norge.

Många kvinnor har varit respekterade musiker i sin samtid, men som om det vore magi, har många försvunnit i historieskrivningen.

Så det går att bryta mönstret och satsa på berättelser om andra erfarenheter än att vara vit, heterosexuell, norskfödd, man, men det krävs vilja att jobba aktivt och modet att våga satsa pengar på det. Det går inte att gömma sig och hoppas att det blir bättre av sig själv. Antingen saknas det tillräcklig kunskap kring makt och kön hos Norges kulturchefer och då föreslår jag att de tar ansvar och vidareutbildar sig. Om det fortsätter som vanligt får vi anta att de helt enkelt inte är intresserade av vare sig jämställdhet eller av alternativa berättelser om vad det innebär att vara människa.