Studenten Jyoti hade varit och sett på filmen “Life of Pi”. Det hade hunnit bli kväll i Dehli och tillsammans med sin vän ville hon ta bussen hem. Men de kom aldrig fram, den unga kvinnan hittades vid vägkanten med både en söndrig in- och utsida. Våldet mot kvinnor är ett akut problem, både globalt och i Norge.

Förra veckan visade NRK dokumentärfilmen “Indiens dotter”. Den handlar om gruppvåldtäkten av och mordet på Jyoti Singh, 2012, som fick tusentals av människor att gå ut på gatorna och demonstrera för kvinnors rättigheter. Det var ett oerhört brutalt brott, men inte ovanligt i Indien. Vid närmare blick framstår landet som en patriarkal mardröm som växt fram ur gamla könsstereotyper, ett extremt klassamhälle med ett överskott av män, eftersom många flickor aborteras och/eller dödas. Det är nästan omöjligt att titta, det gör mig illamående att höra detaljerna kring hennes sista timmar i livet och se hur hennes föräldrars ansikten ser ut som bottenlösa  gravar när de pratar om den 23-åriga dottern som snart var färdigutbildad läkare.

Att männen som mördade Jyoti greps och dömdes hårt var rättvist och symboliskt viktigt, men att utmåla någon som monster och icke-mänsklig, löser inga problem, säger hennes vän Satendra. Mordet och de många våldtäkterna är snarare en naturlig följ av landets patriarkala kvinnosyn och det kommer att fortsätta så länge inte samhället tar sitt ansvar för att så många av den egna befolkningen ser det som sin rätt att förtrycka och lemlästa kvinnor. Dokumentären har blivit förbjuden i Indien med förklaringen att myndigheterna inte vill skapa fler oroligheter. Framstående indiska feminister har också kritiserat filmen för att göra våldtäkterna till ett specifikt indiskt problem och på så sätt också missar att mekanismerna bakom dessa brott finns i alla samhällen i världen.

MYTEN OM MONSTRET
Och det är också tanken som följer med mig när jag tittar på Indiens dotter. Har man satt sig in i våldtäktsproblematiken det minsta, så är det man hör i filmen, synen på kvinnor som något som ska skyddas, kontrolleras och dessutom straffas om de överträder gränser, något som går igen över hela världen, också här i Norge. I Jyoti Singhs fall var hon på väg hem från en film med en manlig vän och enligt mördarna (och deras advokater) en oanständig kvinna som fick skylla sig själv. I vår del av världen är det utmanande kläder, alltför mycket alkohol, ett ja som blir ett nej (vaddå, han trodde ju redan att hon ville?), att kvinnor har ett eget ansvar för att inte utsättas för övergrepp och våld.

Samtidigt är det aldrig “vanliga, hyggliga män” som våldtar, det är alltid “den andre” eller så sker det någon annanstans. Många människor föreställer sig en ond, gränslös man, styrd av sexuella behov och makt, ofta en man som förstörts av en främmande kulturs sjuka kvinnosyn. Och myten om galningen som överfaller ensamma kvinnor i mörka parker lever och frodas, trots att all statistik visar att en krossande majoritet av våldtäktsmännen är en vän, en väns vän, en släkting, en partner – helt enkelt någon man känner. Medias nyhetsvärdering  hjälper inte heller till, det är mer uppseendeväckande när det sker en överfallsvåldtäkt, enklare att skriva om och kan bildsättas med en dramatisk bild av en kvinna som går ensam om kvällen. Så skapas en falsk och farlig bild av vem som är offer och gärningsman.

Kvinnor som blir köpta nere vid Akershus fästning i Oslo, vänner som blivit våldtagna av helt vanliga män, de gånger jag känt en okänd hand på min kropp ute på krogen, russfirande med överskriften “fitte og pils”, allt signalerar samma sak: kvinnors kroppar är inte deras egna och kan konsumeras efter behov.

Vi kan ropa tills vi blir hesa om att vi bor i världens mest jämställda land, det går inte att komma undan våldtäktsskuggan. Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress (NKVTS) studie från 2014 visade att en av tio kvinnor i Norge blivit våldtagna och det finns inga indikationer att våldtäkter på unga kvinnor har minskat. De allra flesta kände förgriparen och sexuella övergrepp mot både kvinnor och män begås nästan uteslutande av män.  Runt en tredjedel av våldtäktsoffren hade aldrig berättat om det de varit utsatta för. I Indiens dotter intervjuas en av männen som mördade Jyoti Singh. Det är så tydligt att han inte ser något fel med det han och hans vänner gjort, om hon legat stilla så hade hon överlevt.  Hans kalla logik får mig att tänka på den svenska journalisten Katarina Wennstams bok “En riktig våldtäktsman” (2004), där hon intervjuar unga dömda våldtäktsmän om hur de själva ser på brotten de begått och likheterna mellan dem och den indiske mördarens sätt att resonera  är slående. Våldtäkten är en logisk följd av den verklighet de lever i och ingen ser sin egen skuld. Fängelsepsykologen Sandeep Govil säger samma sak i filmen: dömda våldtäktsmän känner ofta att det är deras “rätt” att våldta.

ALLA KÄNNER ETT OFFER, INGEN KÄNNER EN GÄRNINGSMAN
Det är här kärnan ligger, det är här det skaver och det är här många människor blir väldigt arga: vi måste prata om varför detta sker, inte bara om att det sker. Inte genom att prata om att kvinnor måste ta ansvar för att inte bli utsatta för brott, inte genom att skicka unga flickor på självförsvarskurser och inte genom att se våldtäkter som något som sker någon annanstans. Fokus måste ligga på gärningsmännen. Varför våldtar och förgriper sig så många män på kvinnor och barn i jämförelse med kvinnor? Hur ser mekanismerna som leder fram till en våldtäkt ut från förövarens håll? Oftast pratas det om offren, men sällan om den som utförde brottet. Om gärningsmannen är född i ett annat land, får vi nästan uteslutande alltid veta det, men inte mer än så. Det är som att många av dessa brott begås mot någon men aldrig av någon. Det räcker att titta på sin egen omgivning, jag känner många kvinnor (och några män) som blivit utsatta för olika grader av övergrepp, men vet inte om en enda gärningsman och så ser det antagligen ut för de flesta.Så länge bilden av att det är den enskilde sjuke individen som våldtar och inte helt vanliga män med jobb, familj och vänner, kommer vi aldrig komma närmare en lösning.

Enligt NKVTS  kan allvarligt våld  och grova sexuella övergrepp som drabbar kvinnor anses som ett folkhälsoproblem på grund av de psykiska problem som offren får efteråt. Mäns våld mot kvinnor, barn och andra män är ett lika stort problem för det norska samhället, men vi löser det aldrig genom att ossynliggöra och demonisera våldtäktsmännen och de mönster som får någon att begå övergrepp på en annan människa.

HAN FÖRSTOD INTE VAD HAN GJORDE
En följd av de attityder som genomsyrar samhället är också att män skyddas och kvinnor skuldbeläggs. När en kvinna blir våldtagen ligger bevisbördan hos henne och det är hennes eget liv och vanor som ifrågasätts i rätten. Vad gjorde hon? Vad hade hon på sig? Har hon mycket sex? Varför sa hon inte nej tydligare? Listan på frågor som kvinnor fått i en rättegångssal kan göras lång. Ofta utsätts offren för press från gemensamma vänner och familj.

Dömda våldtäktsmän känner ofta att det är deras “rätt” att våldta.

Ur ett samhällsperspektiv är de allra flesta rörande överens om att våldtäkt är ett mycket allvarligt och moraliskt förkastligt brott. Men samtidigt dyker det upp ursäkter och förklaringar som att mannen inte förstod att offret inte ville, han trodde något annat och dessutom hade han blivit uppmuntrad. Ofta finns en ton av att män inte kan kontrollera sig om de blir frestade, men jag vägrar gå med på bilden av män som primitiva figurer som styrs av hormoner. Den bilden är fördummande och fördomsfull mot män. Dessutom är våldtäkt inte en form av sex, utan en våldshandling som främst handlar om makt och förtryck.
För att ens komma i närheten av en lösning på våldtäkternas breda spridning, måste vi kunna generalisera och problematisera både manlighetsnormer och kvinnorsynen, men det är svårt. “Inte alla män våldtar! Det är inte alla mäns ansvar!”, stämningen blir snabbt hetsig. Och nej, självklart är inte alla män en våldtäktsman, men tillräckligt många för att vi ska kunna sluta säga att det handlar om enskilda brott, utan någon som helst koppling till varandra.

EN SKAM FÖR SITT KÖN
Men om kvinnor ofta blir misstrodda när de berättar om sina upplevelser, ser det annorlunda ut när en man blir oskyldigt anklagad och utsatt, något som är ovanligt satt i relation till hur många som våldtas. Då kommer försvararna springandes från alla håll. NRK publicerade nyligen en något kontextlös artikel med titeln “Jeg løy om at jeg ble voldtatt” och att läsa kommentarsfältet på Facebook  är som att hoppa ned i en den smutsigaste av soptunnor:

Helt for jævelig å lyve om voldtekt, du har bare godt av at du nå har et helvete, tenk på hva din mann har måttet gjennomgå…. Dette fortjener du

Drittkjærring.. Og politiet oppfører seg som tullinger med sånne saker! Vi trenger lovendringer på dette.. Å legge inn en falsk anklage for noe så alvorlig bør gi mange års fengsel!

Kjerring av verste sort! Hun fortjener å steke i eget fett.

Dette er en god grunn til at man må tenke seg nøye om før man anmelder en voldtekt. Det kan være følelsesmessige årsaker, skam, alkohol, fest og lett påkledning som kan være årsaken til at man anmelder en voldtekt som IKKE har skjedd.

Skammlig for sitt kjønn!

Kommentarerna ekar ända bort till Indien.

NAIVT ÖNSKETÄNKANDE
Jyoti Singhs vän säger att svartmålandet av gärningsmännen inte förändrar något, det är människorna i samhället och deras tankesätt som måste ändras. Indien har sin problematik med brutal fattigdom och enorma klassklyftor, men hans ord är lika sanna där som här. Kvinnorna som blir köpta nere på gatorna vid Akershus fästning i Oslo, mina vänner som blivit våldtagna och statistiskt sett kommer att våldtas av just helt vanliga hyggliga män, alla de gånger jag själv känt en okänd hand på min kropp ute på krogen eller på bussen, russfirande som skapar feststämning med överskriften “fitte og pils”, alla signalerar de samma sak: kvinnors kroppar är inte deras egna och kan konsumeras efter behov.

Indiens dotter handlar om mordet på Jyoti Singh som aldrig fick ta steget ut i ett självständigt liv (hennes föräldrars avgrundslösa sorg går inte att skaka av sig) och om de indiska kvinnornas akuta situation, men den handlar också om mäns våld mot kvinnor ur ett globalt perspektiv. Kampen för kvinnors rättigheter är i det stora hela fortfarande ung och att tro att alla attityder och normer kring våldtäkt försvunnit i “världens mest jämställda land” är naivt önsketänkande och en avskrivning från ansvar.

Illustrasjonsbilde:
Protester Posters and Candles seeking Justice for Gang rape Victim-012, Ramesh Lalwani

.