Osynliga maktmönster på norska arbetsplatser är ett problem som skaper större konsekvenser än vad dom flesta tror.

Speaking while female, så heter en av de essäer som The New York Times publicerade i december på temat “kvinnor i arbetslivet”. Där diskuteras mekanismerna bakom fördomar kvinnor möter i yrkeslivet och hur samma fördomar leder till diskriminering på arbetsmarknaden. De tar sin utgångspunkt i flera olika studier, bland annat en där forskare intervjuat 25 000 innehavare av mastergrad på Harvard under tre genrerationer.

All den forskning som essäerna utgår från pekar på att trots höga ambitioner och stor kompetens, motarbetas kvinnor, mer eller mindre aktivt, på arbetsmarknaden. Här kommer en kort sammanfattning:

•  Trots att man vet att det finns stor ojämlikhet i arbetslivet, fortsätter chefer och företag att favorisera män framför kvinnor med samma kompetens när det kommer till anställning, lön, hur man värderar prestation och vem som blir befordrad.
• Det finns mycket olika förväntningar på män och kvinnor i arbetslivet. Män som tar mycket plats belönas med större tro på deras kompetens och karriärutveckling, kvinnor bestraffas: When a woman speaks in a professional setting, she walks a tightrope. Either she’s barely heard or she’s judged as too aggressive. When a man says virtually the same thing, heads nod in appreciation for his fine idea. As a result, women often decide that saying less is more.
•  Kvinnor som säger ifrån får ofta höra att de överreagerar och att det blir bättre om de blir lite tuffare och “tar för sig mer”:

(…) As this and other research shows, women who worry that talking “too much” will cause them to be disliked are not paranoid; they are often right.

I Norge lyfter forskare fram samma problematik och menar att det finns oformella maktmönster på norska arbetsplatser, men att de osynliggörs och därför är svåra att prata om. De som drabbas av orättvisor och olika behandling ser ofta själva det som en bagatell och problemen riktas oftast bort från arbetsplatserna och görs om till att handla om en politisk korrekt feminism.

Men hur ska man ta tag i det här problemet, där män gynnas framför kvinnor och företag går miste om kompetens och bra idéer på grund av fördomar?

Antingen kan man blunda, klappa sig på axeln och fortsätta i gamla spår genom att till exempel uppmana kvinnor att sluta vara “drama queens” eller anklaga dem för att vara offer. Dessutom är det inga män som känner igen sig i sådana här beskrivningar längre (!) och norska politiker och företag har gjort sitt. Norges arbete för jämlikhet i arbetslivet är över! 

Eller så kan man sluta skam- och skuldbelägga människor som upplever diskriminering. Man kan vara en fantastisk, hårt arbetande individ med smarta idéer och många bra egenskaper och samtidigt vara ett offer för strukturell ojämlikhet och fördomar.

Ett av de vanligaste uttalandena när jämlikhet och arbetsliv diskuteras är att “allt är tillrättalagt för kvinnor i yrkeslivet, de har till och med en fördel framför män, men förstör för sig själva. De är för svaga/rädda/familjeorienterade” och så vidare och så vidare.
Men precis NYT-texterna lyfter fram, vet du som kvinna, mycket väl vilka förväntningar som finns på dig, vilken balansgång det är att sväva mellan att bli sedd på som för passiv eller svår, bitchig, eller helt enkelt lite “för mycket”. Det här är mönster som vi tar med oss från livet utanför arbetsplatsen. Vi lär oss det i barndomen, i skolan och i alla sociala sammanhang. Jag kan till exempel själv inte räkna alla gånger jag och mina tjejkompisar fick sitta bredvid de mest bråkiga och högljudda killarna i klassen, för då blev klassrummet lite lugnare. Vi hade, precis som statistiken visar, mycket bättre skolresultat än dem, men ändå lägre status. Mätningar visar att kvinnor många gånger är försiktigare i arbetslivet, men det är inte svår matematik att inse att det faktiskt kan hänga ihop med det faktum att vi hela livet tvingas förhålla oss till stereotyper kring vad kvinnor förväntas vara. Försöker du bryta dig ut, är risken stor att du straffas för det. I privatliv och arbetsliv.

Dessutom – varför ska människor bli tvingas att förhålla sig till den manliga stereotypen där “pratar högst, pratar mest = respekt och status” och alla de egenskaper som gärna tillskrivs som “kvinnliga”, som att lyssna, ta in och ge andra utrymme, ska förkastas för att ge plats för den manliga normen av vad makt eller en ledare ska vara?

En intressant del av essäerna tar upp gruppmentalitet. På väldigt många arbetsplatser finns ett avståndstagande mot diskriminering. Vi har alla läst det i papprena när vi skriver kontrakt, på anslagstavlan i lunchrummet, men forskningen antyder att det inte är nog. Det verkar till och med vara så att om det finns en allmän kunskap om att diskriminering existerar och att de allra flesta människor har fördomar, skapar det istället en känsla av att det är tillåtet, eftersom att “alla andra gör det” och att det är ett vanligt och socialt accepterat beteende. Resultatet är att ingenting förändras på arbetsplatsen.

Men om företagen istället aktivt uttalade att diskriminering var oacceptabelt och oönskat, märktes en förändring i de anställdas beteende: By reinforcing the idea that people want to conquer their biases and that there are benefits to doing so, we send a more effective message: Most people don’t want to discriminate, and you shouldn’t either.

Det visar vilket enormt ansvar som ligger på både chefer och ledning. Om vi verkligen vill förändra situationen räcker det inte att skriva riktlinjer och policys, utan det krävs konkret handling. Det finns otroligt många saker som kan göras för att skapa förändring: man kan skapa målsättningar och regelbundet följa upp hur det går, särskilda grupper som kan komma med synpunkter kan skapas och företaget kan ta deras utlåtanden på allvar. Ta in kompetens utifrån som kan vidareutbilda personal, chefer, ledning och rekryterare.. De kan ge nya verktyg och synliggöra diskriminering som många inte ens ser på grund av att det är så normaliserat. Ett annat sätt är att ställa krav på företagen från politiskt håll. Jag är ingen expert, jag brainstormar nu, men jag är en person och anställd som många gånger om sett, hört och känt av diskriminering på jobbet och det krävs inget geni för att inse att det finns mycket kvar att göra på våra arbetsplatser. Det borde inspirera istället för att viftas bort som ett icke-problem.

Kvinnors studieresultat är bättre, fler kvinnor än män är högutbildade. Ändå är arbetslivet inte jämställt. Är det något vi som samhälle ska vara nöjda med? Istället för att lägga skulden på kvinnorna, kanske vi ska börja titta på företagskulturen?

Vill man läsa hela texterna från The New York Times, kan man göra det här och här. 

Bilder:

Palestra Building – Office City Life London | Simon & His Camera | CC BY-ND 2.0

Dunny Uamou Scares The Spots Off A Dice | Simon & His Camera | CC BY-ND 2.0