“Sofia, vad är en feminist egentligen?” Jag och mamma sitter vid soffbordet i bygden där hon bor på den svenska västkusten. Vi pratar om min flytt från Stockholm till Oslo och jag berättar om hur jag försöker hitta feministiska mötesplatser i mitt nya land Norge.

Jag blir både ledsen och varm i hjärtat av hennes fråga. Ledsen för att en så viktig sak som feminismen inte nått fram till henne, en kvinna från arbetarklassen, och varm för att hon faktiskt vill veta mer. Själv har jag gjort en klassresa. Jag är en av få i släkten med universitetsexamen och nästan alla i min bakgrund har tjänat sina pengar med kroppen som insats. De har byggt vägar, vårdat äldre, lagat kläder, jobbat på fabrik, städat och de gör det fortfarande. Jag är väldigt stolt över dem. Och jag är en av dem, jag kan alla koder. Det sitter liksom insvetsat i min identitet. Samtidigt är vi ljusår ifrån varandra: jag med min utbildning i journalistik och etnologi, som gör att jag både kan känna mig överlägsen och skamfylld när jag reser hem till familjen. Det är den klassiska bilden av klassresan, det här att man står med en fot i sitt förflutna och en i sin “nya” tillvaro och känner att man inte hör hemma någonstans.

Hur ska vi kommunicera, så att alla människor, oavsett hudfärg, klass, kön och sexualitet känner att feminismen är för dem?

Som många andra med min bakgrund, började jag studera senare än genomsnittet, men mitt första år på Stockholms universitet förändrade mig. I etnologi grundkurs A pratade vi om klass, etnicitet, sexualitet och kön och det var egentligen först då jag kom i kontakt med feminismen. Jag började läsa feministiska tidsskrifter och studier, letade efter konstnärer, musiker, historiska personer, politiker – allt och alla som haft en betydelse i kampen för ett jämställt samhälle och som kunde hjälpa mig att förstå vad feminismen egentligen stod för.

Ett vanligt argument från anti-feminister är att feminismen gör människor till offer. Men för mig som kom från en värld där tanken på en högre utbildning inte fanns, gjorde den mig allt annat än maktlös. Många av mina erfarenheter fick ett sammanhang, saker jag kände skam inför eller orättvisor som jag upplevt , fick en förklaring som låg utanför mig själv: Varför kvinnor förväntas ta känslomässigt ansvar i alla relationer, varför jag som liten, knappt sett en enda man gråta och varför jag tyckte att humorn som handlade om kvinnor, sex och minoriteter, alltid gjort mig obekväm. Att jag som viljestarkt och ganska temperamentsfullt litet barn setts som ett problem, var inte mitt fel, utan berodde på maktförhållanden i samhället. Helt plötsligt var alla de cementerade rollerna satta i gungning. Det kan låta lite dramatiskt, men den hösten såg jag världen med nya ögon.

Att läsa F!:s partiprogram kan ibland kännas som att jag läser i min gamla universitetslitteratur

Tillbaka till mammas soffa på Västkusten. Anledningen till att vi ens pratar om feminism, är att vi sitter och följer det svenska valets rösträkning på TV. Det feministiska partiet Feministiskt Initiativ (F!) har haft en väldigt bra valrörelse och nu sitter jag spänt och väntar på om de faktiskt ska lyckas ta några platser i riksdagen (nu blev det ju inte så, men det vet jag inte ännu). Men vi sitter alltså där, framför ett potentiellt historiskt ögonblick för den svenska feminismen och min mamma undrar vad den står för. Och jag tror tyvärr inte att hon är den enda som gör det den här kvällen.

Jag har intresserat följt partiets utveckling och jag förstår deras politiska drivkrafter. Hela organisationen bygger på en feministisk värdegrund och det finns en bred representation inom partiet. Att till exempel deras Sorya Post valts in i Europaparlamentet som första romska kvinna är en fantastisk seger och det har varit härligt att se hur F! tvingat de andra partierna att sätta jämställdheten på agendan. Enligt mig gynnar partiets politik just kvinnor som min mamma. Men det finns ett problem: språket.

Att läsa F!:s partiprogram kan ibland kännas som att jag läser i min gamla universitetslitteratur och även i debatterna håller språket en ganska hög teoretisk nivå. Det är ett språk som många människor utanför genusteorin skräms iväg av. Samtidigt är det ju just det språket som hjälper oss att vända och vrida på könsrollerna. Det får oss att se på samhället utifrån ett rättvisare perspektiv och det är ett verktyg när vi vill kritisera de strukturer vi lever i. Hur ska vi kommunicera, så att alla människor, oavsett hudfärg, klass, kön och sexualitet känner att feminismen är för dem? Det här är ett problem som både finns i Sverige och i den norska feminismen som växer sig allt starkare. Att lösa det här måste vara en av den moderna feminismens största utmaningar. Har man inte språket och känner att det där inte handlar om en själv, är det mycket lättare att tro på hetsiga uttalanden om “extrema feminister”, “manshat” och att feminister vill “göra barn könlösa”.

Tv-soffan igen. Det svenska valets rösträkning är över. F! kom inte in i riksdagen, men kommer att vara representerat på 14 platser över hela landet. Mammas fråga dröjer sig kvar i luften. Jag märker hur svårt jag har för att förklara på ett enkelt sätt. Jag försöker: “Du vet hur män, yngre män, tjänar mer än dig på din arbetsplats, trots att du har jobbat där i över 20 år? Hur det alltid förväntats att du skulle ta det känslomässiga ansvaret för oss barn? Hur självklart det var att det var du och inte pappan, som skulle hoppa av skolan när du blev en ung mamma? Hur du kan ha svårt att sova när relationerna runt omkring dig inte fungerar? Feminismen handlar om att förklara varför det är så här och om att man vill förändra det. Det finns liksom olika krav och förväntningar på dig , beroende på om du är kvinna eller man. Det handlar om makt. Om man förstår hur allt det här hänger ihop och organiserar sig med andra, är det lättare att kräva att bli behandlad på ett rättvist och jämlikt sätt.” Mamma funderar en stund, min fina mamma, och säger: “Om det är det här det handlar om, så är ju jag också feminist. Ända ut i fingerspetsarna faktiskt.”

Så enkelt kan det vara. Och så svårt.

Teksten er skrevet av gjesteblogger Sofia Bagge. Hun er kulturjournalist med bakgrund fra Sveriges Radio og helt ny i Oslo.

Bilde: sofa, jerikOne, CC BY NC SA 2.0

Bilde: Almedalsveckan FI, News Oresund, CC BY 2.0