Av: Jenny Dellegård

För några veckor sedan inträffade en av de värsta fabriksolyckorna på många, många år. I Bangladesh dog över 1100 textilarbetare då deras arbetsplats rasade ihop, och i samma veva dukar H&M upp till festival. Den 24 maj går festivalen H&M LOVES MUSIC av stapeln på fyra olika scener i Oslo centum. Artisterna som står på programmet är Billie Van, Kaja Gunnufsen, Dreamon, Lemâitre, Phil T. Rich & B.A.W.S och Thea and the Wild.

Förödelsen är total, och det är inte längesen H&M blev starkt kritiserade för att producera sina kläder i fabriker där social dumpning i praksis ger dem löjligt billiga kläder och många miljarder på kontot. Arbetarna i dessa fabriker jobbar inte bara för svältlöner, utan går också på alltför långa skift i en (livs)farlig arbetsmiljö där ras- och brandrisk samt inandning av farliga kemikalier oftare är regel än undantag.

Att en kommersiell aktör som driver i vinstsyfte önskar att ställa till med party är egentligen inte konstigt, men det som är förvånansvärt är att de artisterna som ställer upp och spelar på festivalen verkar göra det helt okritiskt. Det jag vill veta är: har de frågat sig själva om de tanklöst ska tacka ja till att spela på alla typer av evenemang, oavsett arrangör? Har de tagit diskussionen gällande det faktum att de frontar den multinationella kedjan H&M och en starkt kritiserad textilindustri? Om dem har gjort det, men ändå tackat ja till att spela på H&M’s festival så tycker jag att det är underligt. Om de inte har resonerat kring det utan tackat ja omedelbart, så menar jag att det är riktigt illa.

Som musiker så må du förhålla dig till politik. Här handlar det bara om att som aktör i branschen välja att bry sig mer eller mindre om politik. Kommer undan, det gör man inte. Den kulturpolitiska diskussionen rullar på konstant. Det gäller alltifrån huruvida en ska ta emot kulturstipendier från Statoil, till debatt om kvinnor och feminism i musikbranschen. Det diskuteras texter; om de är sexistiska eller rasistiska. Det argumenteras om fördelning av stöttepengar från Kulturrådet och det pratas om kulturell bojkott av Israel samt om nerladdning av gratismusik på internet är etiskt riktigt eller inte. Musikbranschen är politisk i allra högsta grad.

H&M skrev nyligen under ett kontakt där de förpliktigar sig till att städa upp i sin egen industri. Det är hederligt, men skadan är redan skedd och denna stora tragedi är tyvärr bara en av många. De artisterna som ställer upp på H&M’s festival bör vara medvetna om att de gör det i kölvattnet av en av de största fabriksolyckorna vi har skådat på lång tid. Kan de stå för att de supportar en av de största köparna av textiler i Bangladesh? Kan de stå för att de stöttar industri som nu blir så starkt kritiserad? Patti Smith har yttrat de kloka orden: «artists may have burdens the ordinary citizen doesn’t know, but the ordinary citizen may have burdens that many artists never even touch». Det industrihelvetet våra kamrater i textilbranschen får erfara kan vi skratta oss lyckliga för att vi slipper, men kanske en reality-check hade varit på sin plats.

Jenny Dellegård: urban partysvenska som älskar skogen, kaffe och Simone de Beauvoir. Jobbar i förlag och som feministisk kulturförmedlare i Konsertforeninga.

Bilde: H&M, yukikei (CC By NC ND 2.0)

Bilde: H&M advert, Gene Hunt (CC BY 2.0)